För över ett år sedan började jag ha problem med magen. Först handlade det om att jag nu som då hade lös mage, men ingeting jag egentligen fokuserade på, det händer ju alla. Men efter ett tag började jag ha magkramper. Jag minns speciellt första gången då jag fick en brutal magkramp. Jag hade varit ut och festat och på morgonen dagen efter höll jag på och dö av magont. Hela dagen låg jag i sängen och försökte hålla mig ifrån gråt, för att det gjorde så ont. Jag skulle samma kväll åka på en släktträff, men jag kunde inte gå. Mina föräldrar gav mig värktabletter och stark alkohol för att min magknip skulle försvinna. Men jag bara låg i sängen och grät och det enda som hjälpte var att sova.
Några månader senare hade jag varit borta från skolan en hel del, även om jag bara hade två kurser kvar så klarade jag mig just och just igenom det. Jag började känna mig värdelös, att jag inte ens kunde ta mig till skolan på grund av små magproblem. För att det var ofta det jag fick höra, att det inte var något seriöst och att jag skulle åka till skolan ändå. Ångesten kröp då sakta men säkert fram. "Hur dålig kan du vara när du inte ens klarar av en timme i skolan?". Till slut valde jag att gå till sjukhuset för att få reda på vad jag hade för problem. Då sade första läkaren att allt var på grund av stress och jag sade inte emot. Utan jag trodde henne. Med ett tidagare fullsatt schema och studentskrivningar pågående var det inte ens ett frågetecken, för jag var stressad.
Jag tog studenten, även om jag just och just klarade mig igenom de långa stundentproven. Men jag hade fortfarande samma problem. Sommaren gick och jag kunde inte alls njuta av den, inte heller resan till Frankrike och flygresan var det värsta. Att tvingas sitta med massor av folk, instängd i ett flygplan med 2 wc, det var verkligen en mardröm. Även om jag klarade av det, kändes det inte bättre.
När jag senare började jobba på DL software blev allting värre. Jag började stressa, den långa vägen mellan Jeppis och Vasa som jag tvingades åka gjorde allting bara värre. Jag gick inte en dag utan att ha problem med magen. Till sist kontaktade jag ännu en gång sjukhuset och då gjorde de en "ordentlig" undersökning. Läkaren kände lite på magen, tog några tester och det visade sig att jag inte hade några problem alls, såklart. Men läkaren skrev fortfarande ut någon medicin som skulle minska magsyran eller liknande. Under några månader tog jag tabletterna, som hjälpte lite mot magknipen men däremot inte mot resten av besvären. Jag blev frustrerad, provade på många olika dieter, laktosfritt, glutenfritt, fruktosfritt, men jag kände att ingeting hjälpte. Då bestämde jag att jag under 2017 skulle reda ut mina problem. Jag ville inte fortsätta ha ångest och stress över det, jag var done with it. Jag ringde återigen till sjukhuset där de sa att jag troligtvis har IBS och att jag skulle testa på fodmap dieten. 
Fodmap dieten kan ni googla. Men det är i princip att jag inte får äta någoting som är gott. Jag har nu hållit på med det några veckor och dessutom ätit Vi-siblin och även om det har hjälpt till en viss del, har jag fortfarande problem med magen och det gör mig tokig! 
 
Jag kan inte leva mitt liv ordentligt. För mig är det en utmaning att gå till affären, för att ångesten har tagit över mig helt. Jag vågar inte, för tänk om jag får problem med magen. Ni som många andra av mina nära och kära tänker väl säkert "gå på wc om du behöver det och ta en värktablett för magknipet!", men det funkar inte så. Det skulle inte hjälpa för något i världen. Jag önskar dock att det skulle funka så.
Det värsta för mig är inte de fysiska besvären, utan de psykiska. Hur mycket ångest jag får utav att ha dessa problem. Att jag inte ens kan gå till affären utan att stressa över mina magproblem. Men ingen tar mig seriöst, för att det är löjligt. Jag känner mig som ett barn som är förkyld och måste bevisa att jag är det. För att jag är ju inte påriktigt sjuk, det är i alla fall vad resten säger. Även om jag behöver en knuff i baken ibland, eftersom jag kan vara en hypokondriker. Så känns det nu som att jag bara behöver någon som är där för mig, som lyssnar på mina problem och som inte skäller på mig för att ens ta upp det. Det gör mig bara att känna mig mera värdelös, för att tro mig jag känner mig värdelös utan att någon ens säger det. Men det är svårt för mig att rycka mig själv ur detta, när det känns som att alla andra trycker ner mig tillbaka.
Därför har jag nu valt att kontakta en psykolog, som kan lyssna på mig utan att kritisera mig. En person som kan hjälpa mig, utan att trycka ner mig. Det är det jag behöver just nu. 
Anledningen varför jag inte berättat det här tidigare är för att jag faktiskt skäms, jag skäms att jag är i ett sånt här tillstånd. Att jag har detta problem och att jag har någon slags psykisk ohälsa på grund av det. Men det här ska jag reda ut! Jag vill vara lycklig och 2017 kommer vara mitt år! :)
 
Även om jag har brutal PMS just nu och i princip gråter över allt, så menar jag allt vad jag sade i det här inlägget. Det är ju synd att en liten sjukdom ska påverka ens liv så här mycket, men tyvärr har det nu gjort det.
Jag tror det också är bra för personerna i min omgivning att läsa detta så de kan försöka ha mera förstående för min sjukdom. För att det hjälper verkligen inte att kritisera mig på grund av det. 
 
Om ni har IBS så får ni gärna berätta er historia och hur ni gjorde för att förbättra er IBS! :) 
-

Hej Isabel! Är en tjej på 18 år från Vasatrakten. Har även under en längre period haft exakt samma problem som dig! Har tagit sjukt många blodprover och även avföringsprov m.m utan resultat i stort sätt.. har blivit ordinerad medicin, utan större förbättringar. Börjar ana att jag har IBS också :( känner exakt samma som dig, vågar inte gå till butiken, låg hemma hela jullovet osv pga magont och att jag då inte vågade åka någonstans. Har faktist bokat tid till mehiläinen imorgon för att KANSKE få någon ända på detta, mår så dåligt!! Hoppas verkligen att du får ett lyckligt slut på detta och att det reder ut sig, vet hur jobbit det är! :( :)

Svar: Det är så tråkigt att man måste känna sig såhär, verkligen! :( Men vad skönt att du går till en privat läkare som faktiskt ger tips som kan förbättra din IBS. Vid sjukhuset är det som att de inte ens vill hjälpa en, utan bara skickar iväg en. Men jag hoppas verkligen att du får något svar och ett bra ett! ;) Om du vill så får du gärna uppdatera om hur det gick. Lycka till! <3
Isabel Bjon

Nouw.com/ingerirene

Jag har också Ibs. Men jo de är hemskt att ha det. Men man måste bara lära sig att leva med det. För mig hjälper laktos diet en del. Och sen foodmap hjälper lite. Men de som är viktigaste är att jag äter regelbundet och tillräckligt och rör på mig ganska ofta. Ja dansar själv på studioZ och går på pass där. Så mitt tips är att träffa en näringsterapeut som gör upp et kost scehma så du får i dig tillräckligt. för om magen får oregelbundet mat och jättemycket på en gång för man e jättehungrig får den mera en chock å vet inte riktigt va den ska göra med allt och samma med tarmarna de har jobbat haft en lite paus när det inte kommit mer mat i magen. Men äter mat regelbundet = med 3 h mellanrum och tillräckligt så jobbar kroppen och matsmältnings systemet hela tiden. Så att äta 6 gånger per dag är mitt tips. Frukost , mellanmål, lunch , mellanmål , middag , ev mellanmål om kan tränar och kvällsmål. Mellanmålen behöver ju inte va så stora med en frukt , en smörgås , en smothie eller liknade.

Hoppas de löses för dig . Kramar 💕

Svar: Tack så mycket för tipsen! Ska verkligen försöka följa dem, för jag vill verkligen tillfriskna ur det här skithålet... Jag har alltid varit den som inte småäter, utan jag äter oregelbundet och i stora mängder, så det är verkligen någonting jag behöver jobba på.
Ha det bra! <3
Isabel Bjon

Elin

Hej, lider så med dig för att jag känner igen mig helt i din berättelse. Jag har nu haft IBS i 1 1/2 år och för mig hjälper enbart förebyggande åtgärder. Har jag fått ett skov är det bara att härda ut och försöka göra så gott jag kan och vara snäll mot magen även om det är jobbigt att motstå tex. Godis. För mycket stress eller en period med sämre kost kan utlösa ett dkov. Även min menscykel spelar in lite. Det är jobbigt, men alla vet om hur jag mår och tar inte åt sig om jag tackar nej till mat jag vet att min mage inte klarar av. Jag tror att det är jätteviktigt att våga berätta och att bli förstådd. För med ibs är man sjuk ganska länge vad jag förstått, och då kan det kännas bra att folk runt förstår. Jag hoppas att det reder upp sig för dig! Kramar!

Svar: Det kändes så mycket bättre att skriva det här inlägget faktiskt, så alla vet mitt tillstånd. För folk som inte varit med om samma sak som oss så ser inga komplikationer och förstår sig inte på det. Styrkekramar till dig också! <3
Isabel Bjon

Ellen

Känner så igen mig på det du skriver. Diagnostiserades med IBS sommaren före jag började i gymnasiet. IBSen var också en orsak till att jag blev tvungen att ta gymnasiet på halv distans, alltså försöka jobba hemifrån de dagar det var riktigt hemskt. De dagarna klarade jag inte av att ta mig upp ur sängen. Att hitta mat som man klarar av att äta utan att värken i magen kommer är en kamp. Med bara man lär sig känna sin kropp så blir det lite bättre. Hoppas det reder sig med dig snabbt!

Svar: Vad synd att du blev tvungen att ta gymnasiet på halvdistans! Jag tror nästan jag skulle behövt göra samma sak om jag inte haft så lite kvar av skolan som jag hade... Så synd verkligen att allting blir påverkat av denna sjukdom. :( Hoppas du tillfrisknar ur IBSen! Kram <3
Isabel Bjon

Minna

Hej, jag har också IBS, fick diagnosen för tre år sen efter över tio år av magproblem. Åt enligt Fodmap i 6 månader, böt sedan till vanlig kost eftersom jag flyttade utomlands och det var svårt att hitta de rätta livsmedlen. För mig hjälpte det oerhört mycket att nollställa magen med endast Fodmap i 6 månader. Trots att jag nu äter normalt igen är det väldigt sällan jag får kramperna, till skillnad från efter varje måltid som det var när det var värst. Som du skriver var det psykiska mycket värre än det fysiska, men det viktiga är att komma ihåg att det kan bli bättre, det blev för mig. Även ifall jag oroar mig efter varje tugga mat jag tar.

Svar: Vad roligt att du tillfrisknade lite! Ska verkligen försöka hålla mig till fodmap dieten, vet inte riktigt vad jag har för annat val heller. :/ Sjukdomen har nog varit kämpig, men jag tänker ta mig ur det här!Kram <3
Isabel Bjon

Nouw.com/johannayrjans

Här e också IBS mage 👋🏼
Hela högstadiet och YA tiden blev en kamp, många frånvarotimmar och många sjukhusbesök. Tillslut konstaterades IBS och jag fick visiblin och råd om att äta lite och ofta.
Sket i visiblin, var så obehagligt att äta och åt nog precis som jag ville. Så att min mage krånglar ännu idag och att jag får kramper stup i kvarten har jag ingen annan än mig själv att skylla på, men jag har vel vant mig.
Något jag märkt i varje fall är att vatten i massor av mängder är bra för mig. Många liter om dagen gör att min mage är mycket nöjdare iallafall 👍🏼

Svar: Hatar att man inte kan äta vad man vill! Har aldrig haft allergier eller liknande förut, utan har alltid varit en allätare och så mitt i all får man äta ingenting.... -.-'Tack för tipset, har verkligen försökt dricka mera vatten också! :)
Hoppas du tillfrisknar, kram! <3
Isabel Bjon

Jenny

Hej! Känner igen mig till 100%, men kan tyvärr inte ge några speciella tips då jag inte gjort annat än lämnat bort en del mat jag inte tål och försöker att utmana min ångest genom att göra saker jag vill - även om det känner väldigt jobbigt. Brukar kännas så bra efteråt och det går ju oftast bra också! Men alla är vi väl olika så jag tycker du ska testa dig fram vad din mage tål och inte, och att besöka en psykolog! Har själv tänkt göra det men ännu inte hunnit eller tagit tag i det, men jag tror det skulle hjälpa väldigt mycket. Berätta gärna hur det går för dig! :)

Svar: Det svåraste är ju att testa fram vad man kan och inte kan äta, det är kämpigt. Men det är något som jag verkligen försöker att göra. Det värsta är att jag aldrig mår riktigt bättre om jag har klarat av någonting ångestframkallande, vet inte varför? Men jag ska definitivt träffa en psykolog och prata om mina problem, så jag får något slut på all ångest och stress. :)Lycka till med IBSen, kram <3
Isabel Bjon

Linda

Hej,
Känner verkligen med dig! Att lida av IBS kan verkligen vara ett helvete. Jag började få mina symptom när jag var runt 15 år och har nu mer än 15 år senare lärt mig att anpassa mitt liv efter mina magproblem för att helt enkelt kunna leva med dem på bästa möjliga sätt! Nu för tiden äter jag 80 % växtbaserad kost, försöker att inte stressa, tränar regelbundet, yogar etcetera. IBS är svårt! Alla är vi olika och vi har alla olika saker som triggar igång symptomen. Jag hoppas verkligen du blir bättre snart och att du får klarhet i vad som funkar / inte funkar för dig och din kropp.
Lycka till!!
Vänligen,
Linda

Svar: Der är så synd att man måste anpassa sitt liv efter den här sjukdomen, verkligen! Men tack så mycket för tipsen, ska verkligen försöka följa dem. :)Kram <3
Isabel Bjon

Anonym

Här är också en IBS mage, då jag var som sämst och fick kväljningar av att äta och kramper i magen fick jag pröva en medicin Librax, detta var min räddning för att få magen lugn, stress och sömnbrist har alltid varit den stora boven. Även socker är något som triggat mina besvär. Hoppas du inte behöver ha besvär från magen hela tiden, otroligt hur det kan påverka hela ens vara 😑

Svar: Ååh va synd att du t.o.m. fick kväljningar av IBS, har själv inte haft det. Men tack så mycket för alla tips, ska verkligen tänka på dem i framtiden. Hoppas du tillfrisknar ur din IBS. Kram! <3
Isabel Bjon

Också en som lider av IBS

Hej!

Jag har levt med jobbig IBS i ca 7 år nu, och känner igen mig i mycket du skriver. Kommenterar anonymt eftersom jag inte skrivit ut att jag lider av sjukdomen, men tänkte lämna min e-mail adress, så du kan mejla ifall du känner att du vill prata med någon som förstår :)

Svar: Åh vad syns att du också lider av det! :( Ska definitivt ta kontakt om jag känner att jag någon gång behöver någon att tala med. Tack för att du skrev kommentaren!Kram <3
Isabel Bjon

Anonym

Så jobbigt att leva så, att ständigt kika efter WC eller sitta på toaletten hos en kompis då man egentligen ska ha myskväll.. i know! Idag lever jag så gott som symptomfri. Jag kan bli gasig av bönor och lök - men jag älskar dem och kan liksom inte lämna bort dem 😑 Haha!
Ja, men förutom min IBS har jag även Morbus Crohn som jag aldrig behövt behandla med kortison ännu, och så hoppas jag det förblir!
Men varför jag valde att skriva till dig är för att berätta mina överlevnadstips; jag tränar regelbundet och det är en räddning. Jag äter INTE fodmap för jag skulle aldrig följa det ändå - men jag har radikalt minskat på socker och vitt mjöl. Mår bra att välja glutenfritt - främst brödet och pastan. Surdeg dinkel går bra i brödväg (enl fodmap). Men det som varit min stora störa räddning (för mig!) är Aloe Vera. Varje morgon tar jag 50ml ren Aloe Vera på tom mage. Och för mig har det varit räddning. Jag tar även probiotika. Jag säger bara; prova! Den bästa är Forever Livings (ja, jag är återförsäljare men detta är inget försäljningsinlägg utan ett tips på att prova och se om du kan få hjälp, för det fick jag!) Forevers framställs från innergelen av Aloe växten vilket gör den högklassig och bäst. Sen att ha regelbundna mattider är också ett tips, äta lite och ofta: 5-6 ggr/dag. Då ler min mage. Ha regelbundna arbetstider är också a och o. Min mage grät blod när jag jobbade skift. Så - så är det :)

Josefine

Känner så igen mig i din berättelse. Att leva med IBS är inte lätt. Även om det känns tungt just nu att fortsätta äta enligt FODMAP så skulle jag ändå rekommendera att gör det, ibland tar det över en månad innan man känner resultat.

FODMAP-dieten och regelbunden träning har hjälp mig, men vägen dit har såklart varit tuff.
Jag minns när jag skulle böja yoga i grupp så var jag livrädd att magen skulle balla ur och det gjorde den ju ett par gånger, men jag gav inte upp. Snart blev jag bekväm med att gå på yoga, att mina tankar kring att magen kanske ballar ur släppte, fokusen landade tillslut på andningen och nöjet att utöva yoga.

Har nyligen startat en blogg, kika gärna in på den :)
Jag hoppas du snart mår bättre och finner livsglädje igen <3

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress